Värdeförändring...

Jag blickade in i hans bruna rara ögon. Dels med oro över hans varande och samtidigt med ömhet.
Hans kroppshållning var rak, spänd och krävande. Under ytan var han liten, ensam och sökande.
Suckade återkommande.
Ömsom sittandes (för att jag bad honom), ömsom ståendes.

Vad stor han är, min son - tänkte jag.
Påväg mot vuxenlivet och i allt det här såå vansinnigt otroligt liten!

Jag kände mig krossad. Känslor härjade vilt inom mig...

Hans relation med sin pappa är en aning spänt, av flera anledningar(igen).

Bad honom att skriva ner det som rör sig i hans huvud, där skrev han bla; - att inte behöva vara den som är vuxen, att få vara barn... få motivation i skolan, stöd... att få ha ett familjeliv...
Hur grymt är inte DET att behöva tänka ens i de banorna????

Han vill flytta hem till oss, mig o tjejerna(hans syskon), och samtidigt inte.

Jag(vi) har varit här i denna situationen tidigare en gång.
Jag är kluven.
Det är mitt barn.

Vad gör jag?