...fortsätter..

Hur blev det nu då?
- inget
Luft bara...*pschhhhh*....
Kanske det räckte med att prata med 'henne'..(polisen)? Det har varit lugnt några dagar nu iaf, vad det gäller telefonen. Rätt skönt!

Massor och tonvis med känslor genererar det i, allt som är runt det här..
Lättnad, ilska, oförstående, skuld..
Ett konstanterande.

Jag och Han pratar. Ibland håller vi med om att 'hon' iaf vunnit sin vilda psykologiska kamp mot oss - just för at vi pratar om henne - för då har hon påverkat iaf... ändå så håller jag inte med om det, att det är så.
Inte i min relation med Han. Där får det en 'tvärtom-effekt' på mig. Jag känner mig fullständigt trygg i vår relation; jag och Han.

Jag har fortfarande problem med att jag var hemsk i helgen, det där i att ha läst breven. SKAM & SKULD. Skäms gör jag som bara den. Har bett om ursäkt flera gånger. Min rädsla är mest om jag har fördärvat nåt mellan oss(vilket jag egentligen inte tror att jag har gjort)...men...
Det hänger ihop med att jag har så svårt att ljuga, lögna för att komma undan.
Jag är så glad att jag berättade om mitt misstag för Han. Han säger att Han förstår, mina tankar, min nyfikenhet..
Jag är glad att jag har Han.
Vid sidan om barnen är Han den jag helst umgås med och vill vara nära..

Så tacksam jag är för allt jag har idag!