Jag känner alltid mycket, åt alla håll.
Undrar om det är bra eller dåligt?!
Spelar det egentligen nån roll? Kanske...
I nuläget är det mycket värme och t.o.m kärlek.
Ett ovanligt tillstånd. Jag tycker om det! Livet är och känns så mycket lättare.
Inte sagt att det KAN vara bekymmersamt men vad är enkelt/lätt - egentligen(?) - inte ens kärleken.
Menar inte NU att objektet för mina känslor är komplicerad eller svår. Han har fått mig att upptäcka sidor, som jag visserligen haft innan, att återuppstå igen. Det är jag oerhört tacksam för...*bugar tacksamt*...
*slänger analyserandet åt sidan*
När någon (som han) upptar hela mig.. i tänkandet, i känslor och i samvaro, är det stort. Inte trodde väl jag att det en dag skulle komma in nån i mitt liv och rucka på den så mycket som han har gjort. Hela uppenbarelsen av den här människan av kött och blod är så...*suck*.. har svårt att sätta ord på det, det är mest en känsla..den ÄR liksom bara i hela jag.
Jag tycker om när han pratar med mig, i fysik närvaro och i telefon och via sms..
När hans fingrar drar genom mitt hår när vi ligger tätt ihop..*ryser av tanken*
Hans blickar får mig att bara att le hela tiden. Glad över att det är jag som är objektet för hans omsorg.
Det är just DET jag menar, att det är så stort - när nån tycker om tillbaka - oändligheten finns där..
Nåt annat jag har fundert över, när det gäller det här mötet, är tiden...
Hur kan det komma sig att den känns mera än vad den egentligen är, i reell tid? NÅT 'säger' mig att det inte är 1a ggn vi mötts.. men jag behöver inte ha nåt svar på det.
Jag VET, det räcker för mig..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar