Rädslan kommer ifrån de erfarenheter vi samlar på oss från barnsben. Genom att försöka undvika det som får oss att aktivera de rädslor vi för med oss, tror vi att vi för evigt kan stå emot dem och på så sätt finna lyckan.
Kanske är det så att rädslan styr oss mer än vi är villiga att acceptera. Genom den typen av terapi som tvingar oss att utsätta oss för de objekt vi har fobi över, exempelvis spindlar, kan vi lära oss att möta och därigenom ha en färdig handlingsplan vid eventuell konfrontation. Vi lär oss ett nytt beteende helt enkelt.
När det gäller de mer sublima men inte mindre känslomässiga rädslorna är det svårare att gå i en sådan terapi. Dels är det inte alltid lätt att detektera rädslorna som så kontrollerat oss under många år. De har ofta en förklädnad som gör att vi vid ständiga misslyckanden inte har förmågan att se kärnan som ständigt styr på det omedvetna planet. Självklart kan man lära sig ett nytt beteende även här, men som fobiträningens tidsbegränsade inlärning är det inte eftersom de djupa rädslorna är finurliga och lätt hittar nya projiceringsvägar.

Kärleken söker vi för att bli accepterade och för att få möjlighet att ge av oss själva till en annan. I det givandet finns en outtalad önskan om bekräftelse som får oss att känna ett visst värde och som genererar kärlek både inom oss själva och utåt.
Kärleksobjektet kan variera men att känna att det finns någon som vi kan vara oss själva med är viktigt. En relation där den där dåliga dagen kan få sitt utrymme utan att kärleken dör, och att vi blir respekterade mer för våra positiva sidor än de negativa. Det är även av betydelse för oss att någon tar emot det vi gärna vill ge. Känslan av att vara viktig för en annan ger stor bekräftelse. Här kommer man osökt in på även de mindre positiva sidorna av kärlek som tillhör kontroll och som i längden snarare är destruktiv, för båda parter.
När kärleken inte finns har människan en förmåga att ständigt söka, eller i alla fall uppmuntras till att söka, för genom den primitiva känslan som här tas upp utvecklas de mjuka sidorna inom en som gör att man känner tillfredsställelse i att vara behövd som i sin tur ger den sociala kompetensen.


För att få gemenskap söker vi oss till grupper där vi tror människor ska uppskatta de kvaliteter vi bär med oss. I den medmänskliga gemenskapen kan vi bekräfta våra tankar och våra ståndpunkter och på så sätt få ett egenvärde som ger en känsla av välbefinnande. Vi behöver inte ha ett privat engagemang i dessa människor men det ger en tillhörighet till en grupp som bekräftar och/eller dementerar ens ståndpunkter. Om vi känner att gruppen inte har samma sociala förhållningssätt blir det en känsla av utanförskap som gör att vi söker oss till en annan grupp. Om inte den ovannämnda känslan av kärlek finns kan den sociala gemenskapen vara ett komplement som i sådana fall fyller en än större behovskälla. Via våra yrken får vi ofta den bekräftelsen, eller kanske via olika sajter på internet, eller kanske via aktiviteter på vår fritid. Vi håller oss till andra med samma värderingar eller mål för att bekräfta det egna Jaget.

Vad händer om jaget utsätts för rädsla, eller om kärleksrelationen upphör eller om den gruppgemenskap vi tillhör plötsligt inte bekräftar oss mer, eller om alla tre nämnda inträffar samtidigt? Hur bekräftar vi oss då via andras speglar och kan vi få den rättfärdiga bilden av omdöme enbart via oss själva?
Vi tillhör numera ett individanpassat samhälle där bekräftelsen i allt högre grad kommer från det onåbara Internet där man kan välja anonymitet. Gemenskapen och kärleken kan förflyttas till ett media som ligger utanför oss själva så att rädslorna kan ta över i den värld som heter verkligheten. Vi har idag lättare för att spela olika roller men vi har också en större möjlighet till att ta ansvar för våra egna liv och vår egen mognad.