Undrar..

..hur det känns?



Att bli tagen med fingrarna i kakburken?
(rent symboliskt)

Själv har jag aldrig haft den drivkraften..

Hur förnekar man då?
Gör man det, eller erkänner man rakt av, pga ertappning?

Hela historien är roande egentligen på flera sätt.
Dels för att det finns lögner.
Dels för att jag har min heder i behåll.
Dels för att det fins vittnen.
Dels för att jag innehar en privat pryl som inte är min utan annans.

Ett möte måste ske.. oavsett(inte för min del men för...annans del)..
Jag kommer inte att vara uppsökande. Mitt behov är inget. Det finns inte...
När jag tänker på det här.. så kan jag inte annat än att leeeeeeee... åt den åinsammaste situationen jag någonsin upplevt.. men den är inte MIN... den är annans...
Tänk att jag har kontrollen - Power...
Det smakar gott!