Klipp-o-klistrat!

Det är sällan jag klipper-o-klistrar in text,
men denna kunde jag bara inte låta bli!

Kaka söker maka

Vi söker oss till någon likasinnad, någon vi kan känna igen oss i. Vi tycker lika om det mesta och ser det som ett tecken på att vi passar ihop, kanske till och med som ett tecken på kärlek.
Att passa ihop är viktigt, att ha samma intressen, tycka om samma saker i livet. Livet tillsammans blir onekligen enklare så. Speciellt i början av en relation ser vi dessa likheter och gläds över dem.
Vi har hittat någon som förstår oss. Kanske är det så att vi förvandlar den här känslan av samhörighet till kärlek för att vi så gärna vill höra ihop. I början ser vi alla positiva likheter, men hur är det med dem vi kallar negativa? Är vi villiga att se dem också? Ofta är det de sidor hos dig själv som du har svårt med, som du har ännu svårare med hos din partner. Ibland kan det till och med vara så att du ser något i dig själv som du inte vill se och sedan projicerar du det på din partner istället och han/hon får hela skulden.
I våra förhållanden kan vi spegla oss själva. Spegeln fungerar som verktyg för att se de sidor vi själva behöver arbeta med, och när vi har gjort det och är trygga behöver vi inte den andra parten längre. Genom att se att vi speglar oss själva kan vi i förlängningen befria oss från den andra, eller det som vi tror är den andra, och bli fria att bara ge kärlek istället, helt utan krav, fördömanden, eller klagomål och missnöje.
Ibland väljer vi en partner som vi har en maktkamp med. Vi blir som två tuppar i en tuppfäktning. Kanske vi inte märker det själva. Kanske andra i vår omgivning märker det. Har du några i din omgivning som har en sådan relation? Skulle du våga påpeka det för dem för att hjälpa dem att bli mer kärleksfulla mot varandra?
Om du har tagit dig ur ett sådant beteende själv kan det hända att du får det svårt med att se hur andra lider. Våga då stå upp för kärleken och säg vad du ser, om du tror att det kan hjälpa andra att skapa mer kärlek i deras relation. Att strida med sin partner är inte kärlek. Maktkamp är aldrig kärlek. Maktkampen kan ha sin förklaring i det förflutna. Det kan ha en betydelse var i syskonskaran man befinner sig.
Två storasyskon kan t ex lätt falla in i ett konkurrensbeteende. Det blir en tävling som från början grundar sig i hävdelsebehov och behov av att allt ska vara rättvist, d v s lika mycket saft i glaset. Nu finns det inte några föräldrars uppmärksamhet att tävla om, så vad finns det i nuet att konkurrera om? Kanske inget?
Att konkurrera med sin partner är inte att sätta kärleken främst. Konkurrens skapar i grunden missunnsamhet. Om din partner får något som du också skulle vilja ha, kan du känna missunnsamhet. Det är inte kärlek. När du känner kärlek vill du din partner allt väl och gläds med hans eller hennes framgångar.

I kärlek finns det inget att förlora.


/ur ”Låt kärleken välja” av Cornelia Södergren ISBN 91-85393-05-3/