Vinterkyla i mitt hjärta

Du dog för mig
denna vinterkalla afton.
I ensamhet jag ändå
trampade vidare mot framtiden.

En ljusning jag skönjde vid horisonten
trots att vägen syntes oändligt lång.

Min packning var lätt, enligt många..
Med tron hängandes, glittrande runt
min hals, kunde jag åter igen glädjas.
Med hoppet slingrandes efter mig
i en stjärnskimrande tråd som följeslagare
fäst vid min själ..

Såg jag, att jag levde igen!

I knytet låg ett kristallbestrött silverskrin
försedd med erfarenhetens lås.
Tyngden av skrinet var förkrossande..

Trots tron, trots hoppet, var jag berövad
det största av allt..

Däri låg ett hjärta, mitt, i tusen bitar
bland sammetsens mjuka och skyddande veck.
Omöjligt att laga, för bitar saknades..

Den dagen..
Du dog för mig
denna vinterkalla afton
då mitt hjärta frös till is.

Det föll ut i ingenting
djupt... länge... i evighet...
Den dagen..
då Du dog för mig......

Copyright © Amiable