Vanmaktens borg..

Vad jag är trött.. på mitt nuvarande liv..


Jag har många skeenden runt omkring mig som är positiva.. men jag orkar inte hålla igång, för att få det jag helst skulle vilja ha - känslan av samhörighet.
Vill jag förmycket? Är jag så desperat?
Att jag gör vad som helst för att bli lite önskad, älskad, efterlängtad.. och sen bara ratad i nästa sekund..
Funderar mycket på beteenden: 'varför' osv..
Kanske det är dags att fundera över mitt egna beteende i förhållande med/mot andra individer. Är jag så fixerad övera andras beteende så jag helt glömmer bort mig själv och mitt egna? Blir jag blind för mig själv? Det skrämmer mig lite..
..att jag kan missa mina egna signaler när jag är så fokuserad över andras.
Är det priset jag får betala för att jag är en känslomänniska?
Men jag vill ju inte dämpa ner det heller.. för då försvinner jag helt..
I min enfald kan jag nog tolka 'tycka om-känslor' fel ibland. *skakar på huvudet*.. *suck*
Jag tolkar mina egna känslor fel, så långt har jag iaf funderat. Tror det hör ihop med hur jag över lag kan tycka om människor kravlöst.
Är det min stora förkärlek till människor som får mig att känna så starkt?
Finns det kärlek och kärlek?
Ser den olika ut?
Varför känns den då så lika, oavsett vem det är..?
Min sårbarhet är och blir större, skörare.. av just den anledningen!

Om Alla brutsna Hjärtan inte fanns..
Fanns det heller inga Hjärtan innehållande av kärlek..
Inga Hjärtan att laga.. för att senare kunna ljuda av kärlek igen!
Av rädsla för att krossa Ditt Hjärta så fäst dig aldrig vid nån, sluta att tänka,vara, känna. Sluta att leva...
Smärtan kan vara outhärdig.. Men för var gång du släppt in lite kärlek i ditt hjärta desto mer mänsklig blir du, även om den förblev obesvarad!

Jag vill känna, jag vill leva.. Då måste jag älska..
Men det gör så ont så ont ibland!
Så fruktansvärt ont...