Att radera eller att spara.
För mig har raderandet varit en överlevnadsstrategi. Det finns ting som jag än idag inte skulle vilja(tror jag) kunna komma ihåg, för de skulle egentligen inte tillföra mig något nytt i mitt liv. Kanske mera ångest och kval än positiv erfarenhet till mina referensramar. De är alltså obetydliga för mitt leverne idag. Ting som är men som inte är..
Att radera i tankar kan vara befriande.. Jag skriver och skriver och skriver!
Inte lika mycket idag som för några år sedan. Vilket betyder att jag har lärt mig att hantera mina tankeknutar. Det är inte lika mycket kaos i huvudet längre som det var förr.
Dock finns de - tankarna!
MEN de existerar på papperet. Det fascinerar mig att gå tillbaka för att läsa. Jag kan återuppleva genom texten, få minnen levande.. Med slutna ögon ser jag jag skeenden rulla förbi i faslig takt. Bra minnen, precis som dåliga minnen.
På så sätt så raderar jag kanske inte heller, utan då Sparar jag, på gott och ont!
Vad är det som gör att jag väljer att radera/spara vissa saker/händelser som lika ofta gör ont som andra gör gott för själen?
Är det för att påminnan? Att misstagen var en missad lyckoträff? För att utöka mina referenser i förhållande till resten av omgivningen? Hämnd? Skuld och skam? Att få ett verktyg inför nästa erfarenhet jag ska ta/få?
Såå.. för mig är det en känsloventil!
Som jag inte vill vara utan. Som jag inte kan vara utan! För mig handlar det om att fastställa, konstantera och manifestera.
Oron försvinner.. Den lämnar mig, med samma hastighet som pennan skriver och orden kommer på pränt.
Papper och penna, är min terapeut..
Att radera eller spara.. att radera och spara..
Jag sparar för att radera!
För att gå vidare..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar