Kroppen värker, kroppen skriker...
Jag kämpar att orka, ta mig igenom ännu en dag, en kväll, en natt.. Det är nu marorna tar sin plats.. tar tanken i besittning. Alla negativa vibbar finns i allt.

Om några få dagar.. ebbar det ut igen. Lugnet lägger sig, och jag glömmer hur det är.

Brukar jämföra det med kärlek.. den är lika förödande, stark och fysisk!

Känner mig nere.
Känns som om jag lever i en bubbla ibland.. Alla andra(?) har så mycket liv.. jag sitter här, med min kropp, som pajade.. som inte vill det huvudet vill.
Samtidigt så har jag så mycket livsglädje i mig... vet inte vart jag ska börja.
Jag hatar att gnälla! Jag hatar att känna mig mindre värd! Är jag ett offer? Gör jag mig till ett offer? Ärligt talat tror jag inte det. Hatar offermentaliteten oxå...*suck*
*klappar mig själv lite uppmuntrande på axeln*
- Du fixar detta denna gången med..!
*sneglar över axeln*
- tsssss...jovisst du, sällan! Du vet inte hur det känns!
*jag ler tillbaka*
- Har nog hört det där förr... många gånger.. men jag vet ju hur det brukar gå...