Ensamhet...

Funderade över det här med ensamhet...
Jag är inne på ett annat forum, där man kan spela online scrubbles; Betapet
Där är det en diskussion om rädsla, i det här fallet; dödsrädsla och rädsla för ensamhet.
För att få andra perspektiv så brukar de här diskussionerna hamna i vår familj, jag, kotten och bimbon. Det är jättekul att höra deras tankar om sånt här. Kotten är 14½ och bimbon är 18 år nyss fyllda.

I forumet påstår jag, även fortfarande att;
" Jag är inte rädd för döden, inte heller ensamheten.
Är en s.k ensamvarg normalt & har ändå massor av att göra lr träffa när det gäller människor. Men jag tror nog att det kan vara nåt av drivkraften hos människor i det de gör/säger/tänker. "

Då påstår nån annan att;
" Jag tycker det verkar märkligt att säga att man inte är rädd för ensamhet. Precis som minta säger tror jag det är för man har svårt att föreställa sig det, tror inte man vet vad man talar om riktigt när man säger att man inte är rädd för ensamhet.
Vi behöver någon att spegla oss i, annars tappar vi helt vår identitet. Även ensamvargen behöver andra människor för att kunna förbli en ensamvarg. Utan någon omkring som bekräftar ensamvargens existens så finns han inte. "

Jag fortsätter att mena att;
" Förstår inte riktigt vad det är som är märkligt med att INTE vara rädd för ensamheten.
Var och en upplever vad som är det viktiga i våra liv och vad var och en behöver(?) för att må bra.

Det går alldeles utmärkt med att ha egen inre styrka för att 'överleva' ensamhet.
En föreställan om _vad_ ensamhet är, är iofs väldigt objektivt.

Jag är ingen eremit, men jag är en ensamvarg.
Jag är 'hemma' i min ensamhet, räds den inte - varför 'måste' jag det? "

Den andra skriver då;
" ...jag ville förtydliga att det inte var ensamhet du talade om enligt vad jag uppfattar som total ensamhet. Något få har upplevt men som vi av naturliga skäl räds. "

Jag;
" En total ensamhet vet varken du lr jag vem som har varit med om, om vi inte själva påstår att vi har upplevt det. Men som sagt, det är ju objektiv isf. I samma andetag kan ju jag ha upplevt nåt som i mig upplevs/har upplevt vara 'total' ensamhet för mig - men inte för nån annan.

Beskriv mer ingående om vad du anser vara 'total ensamhet'... "

Den andra;
" jag tror ensamhet är negativt och tror de som säger att det inte berör dem illa inte är ensamma helt enkelt.
För övrigt är det nog subjektiv mening du är ute efter, inte objektiv.

Jag ser ensamhet som total brist på bekräftelse av andra, som om man vore osynlig. Att välja att vara fysiskt ensam ibland med tryggheten att man ändå har någon om det behövs är inte att vara ensam i min mening. "

Jag;
" ...klart jag menade subjektiv *s* lite trött i huvudet

Fast jag kan ändå inte hålla med om att det är ren o skär negativitet i 'ensamhet'. Du får det att låta enbart negativt. Att det är negativt, med ensamhet.

Precis det jag menar med att uppleva/uppfatta vad ensamhet är, är så väldigt olika.
Vi lever efter olika barometrar så det är lite svårt att påstå att andra räds lr inte räds ensamhet och vad det grundar sig på. "

Någan annan;
" Men kan du tycka att fullständig ensamhet, utan kontakt med någon annan människa kan vara positivt? "

Jag;
" Det vet jag inte - om det är så.
Jag har inte själv upplevt en fullständig ensamhet. Finns nog få som har gjort det... och hade det varit så, så fanns det inte inte mycket att jämföra med, då borde det vara positivt. "

Den andra menar då;
" Det behöver inte vara positivt för att man inget har att jämföra med. Vi har nog en "inbyggd" rädsla för ensamhet. "

Jag;
" Nej, det behöver inte vara positivt om det inte finns nåt att jämföra med men å andra sidan var finns då referenserna till vad som är positivt/negativt? "

Vad tror Du? Vad tänker Du på när du hör ordet dödsrädsla lr ensamhet?
Är Du rädd för detta?