De blir historiska på Sweden Rock - In Flames

In Flames kommer skapa historia på Sweden Rock.
Det blir historiens första headliner på festivalens största scen.
Och de blir dessutom det tyngsta bandet som avslutar en kväll på samma scen




In Flames kommer att kliva upp som ett av Sweden Rock Festivals största band. Men vad många glömt bort är att Göteborgsbandet en gång bildades som ett opretentiöst sido­projekt till death metal-combon Ceremonial Oath, men det var då det.
I dag är In Flames landets kanske största rockexport, medan de förstnämnda sedan länge är mer eller mindre bortglömda av de flesta. Inte illa marscherat av ett gäng långhåriga västkustrockare med förkärlek för relativt extrema om än samtidigt melodiösa tongångar. Fast med framgång kommer kritiken, och föga förvånande har de bokstavstrogna kritiserat bandets vägval på senare år.
– Ja, sellout är skällsordet som används, suckar sångaren Anders Fridén.
– De säger att vi gör det här för pengarna, men jag förstår inte vad som menas med det. Sedan är det klart att vi förstår att folk vill att vi ska hänga kvar vid det gamla. Fast vi vill utvecklas, vi skriver inte för en elit.
Trots att denna ambition alltid finns i bakhuvudet hos bandmedlemmarna erkänner emellertid Anders Fridén att de trogna lyssnaren inte blivit särskilt överraskad av innehållet på förra årets och tillika nionde albumet A Sense Of Purpose. Förändringar kan alltid märkas, men de är inte gigantiska, menar han.
– Sedan kanske vi tycker skillnaderna är ännu större än lyssnaren eftersom vi lever med det här. Också är det självklart så att soundet den här gången ligger närmare förra plattan än den första. Vi är här för att underhålla inte för att göra det svårt. Man kan säga att vi är allt det vi alltid varit och lite till.




Ändå bryter låten The Chosen Pessimist ny mark. Den låter ju som proggressiv hårdrock?
– Ändå är det inte riktigt progg. Det är mer en episk låt. Vi har aldrig gjort det förr, så vi kände för att pröva. Vi gillar inte att köra ”safe”. Men på samma gång får inget vara framtvingat.
Även textmässigt fortsätter In Flames röra sig på välbekanta territorier. Generellt avhandlas nuet som sådant, säger Anders Fridén smått kryptiskt innan han skyndar sig att tillägga att något särskilt tema inte står i förgrunden.
– Det handlar mycket om att inte bara gå omkring och lalla. Jag blev pappa för några år sedan och då skapades band som inte funnits där tidigare. Det är sådant man inte kan förklara för andra. Jag blir till exempel berörd av saker jag inte reagerade på tidigare.
Det låter som om titeln A Sense Of Purpose ger en rätt bra bild av texternas innehåll?
– Ja, just det här med att bara gå som en myra från A till B utan något syfte, och sedan plötsligt vara 70 utan att veta vad som hände är värt att fundera på. I Sverige ska man passa in i kollektivet och samtidigt bli omtyckt i alla lägen. Men det är viktigt att skapa en egen identitet. I det här landet får du inte sticka ut, det finns en jantelag som är jättestor. Man ska vara en god medelmåtta.
Efter denna utläggning kommer vi trots allt överens om att In Flames utvecklat en mer nyanserad hållning på senare år. Bredden har öka och alla från 18 till 50 år kan hitta relevanta frågeställningar, menar han. Mindre flummiga har göteborgarna också blivit även om metaforer ofta används i poetiska syften.
– Man vågar uttrycka sig tydligare, men det finns samtidigt någon slags skyddsnät. Bara ens allra närmaste känner en helt. Samtidigt är vi lyckliga över att efter nio plattor fortfarande vara relevanta. Vi har gått långsamt framåt och gjort det på våra egna villkor vilket är jävligt skönt.
Sedan har ni väl blivit mer fokuserade stilmässigt också?
– Vi spretar inte hejvilt längre, det låter klarare och mer direkt. Det är en fråga om mognad, vi måste inte vara tuffa och köra i 180 hela tiden. Vi vågar ta det melodiska steget och behöver inte bevisa något längre. Det finns redan ett AC/DC.
Anders Fridén gick med i In Flames 1995 och säger sig vara väldigt nöjd med utvecklingen sedan dess. Alla inblandade har ”turnerat arslet av sig” och fått vara med om ”så jäkla mycket”. Turnévändor med bland andra Judas Priest, Motley Crue och Motorhead finns på meritlistan. Men på frågan om vad den aboslut höjdpunkten varit tvekar sångaren inte.
– Det största var att spela på Ullevi inför 45 000. Vi var förband till Iron Maiden och fick med hela publiken. Jag menar, jag har sett fotbollsmatcher med Blåvitt och konserter där tidigare och det är största arenan i Sverige. Så det var en grym dag. I ett sådant läge kunde vi lika gärna ha blivit utbuade, men det blev vi inte.
Det här var 2004, men om du haft otur kunde du gjort något helt annat än varit hårdrockare på heltid idag?
– Kanske. 1997–98 hade jag precis kommit in på en datautbildning och eftersom det gick knaggligt med bandet funderade jag på att bli arkitekt. Jag minns att jag fick extraarbete av min väldigt nitiske handledare. Samtidigt skulle vi komma hem en vecka för sent efter en turné, och det sade han nej till, så då sket jag i alltihopa. Jag bestämde mig för att ge bandet ett år till.
Och det var en satsning som gick hem.
– Det känns förbannat skönt i dag med tanke på att han sa: ”Musik är inget man lever på, det är en hobby”. Jag har tänkt skicka honom en bukett blommor många gånger som tack. Sedan går det inte att vara en slacker och tro att allt ordnar sig för det, men jag tog beslutet att satsa på bandet själv.

..ur BLT d.3/6