Livet består i många faser under olika perioder.
I ena stunden befinner vi oss i det som är bra, positivt och allt känns oövervinnerligt!
I nästa stund står vi mitt i det som är svart, där ingenting längre fungerar!
På nåt sätt så finns vägen tillbaka men den är bara så olika lång för var och en.
Att finna den - tillbakavägen - är kanske att följa de steg vi satt tidigare eller att kanske finna en ny, otrampad stig...
hur vi än gör, gör vi det som känns bra för 'mig'.
Ibland vågar vi mera och vid andra tillfällen tar vi det säkra före det osäkra...
Att se människor som funnit sin inre styrka(eller svaghet) är fantastiskt. Det värmer inombords. Det är mod i mina ögon. För mig är det först då som en förändring kan komma tillstånd!
Givetvis(kanske) det är enklare och mindre komplicerat, att uppmärksamma andras. För i det, står man en bit bortom...
När vi kraschlandar , då tar det tid att se över skadorna. Hur allvarliga/djupa de nu är. Hur lång tid det kommer att ta för att reparera igen, det vi oftast inte. Trots att de rätta verktygen finns att tillgå. Alla "reservdelar" passar kanske inte just med en gång.
Tålamod är ett verktyg, liksom en stor portion av förståelse. Är det sen grundat med ödmjukhet, så finns det ett hopp om att det kommer att fungera igen, en dag...
Funderar på ifall envishet, hopp och styrka går att kombinera till ett positivt varande?
Beror väl mera på ifall utgången är negativ/positiv kan jag tänka...
Att ha det i sin KONTEXT.. liksom...
Självklart...så är det ju så med alla typer av egenskaper vi är äger!
..eller..
så är det utifrån vem som tolkar... Alla tolkar - utifrån sig själv och de erfarenheter vi har - privat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar