Helsickes...

..kan jag verkligen säga/skriva så?
Jag är en person som kan både svära och leva 'djävul', men den sidan är inte så dominerande som väl är. Jag tycker inte om det/den. Lika lite som jag tycker om att snacka, runt omkring andra personer, liknande skvaller eller dylika!
Att leva sitt liv genom andras - hur tragiskt är inte det då?
Undrar vilken självbild den personen har om sig själv(i förhållande till andra)..?!?

Förut, här på Bloggen har jag knappt nämnt marodören/terorristen/stalkern i mitt nuvarande pågående liv. Har kännt på nåt vis att det är oerhört privat på nåt sätt. Samtidigt så finns det väl kanske inget att ta hänsyn till - mer än de som är ytterligare utsatta för samma person. Hur det än är så kommer jag ju aldrig nämna ett enda namn av alla de som är/råkara vara inblandade i det här...

Den här personen ringer Mig och min familj varje dag, senast idag 4ggr. Den 7/1 var det 11ggr.. till exempel..Och snabbt som satan läggs luren på. Ibland innan nån hinner(vill svara). Ibland endast efter 2 signaler.
- Jahaa, tänker Du kanske.. Vad är några små telefonsamtal, egentligen??? Urlöjligt!

Joo, på nåt sätt så är det löjeväckande. Hela djävla situationen faktiskt. Men i lördags fick ändå nåt i mig att tänka än en gång på hur mycket man kan nonchalera och sen är det liksom bara kört.
Jag har fått brev också, med underskrift(3st).
Jaa...*ler*..personen isig är ju inte den allra smartaste men för mig räcker det med att veta vad som står i breven.
Det sista var inte ämnat åt mig, det var givet till Han. Hans X sedan 7 år tillbaka är det som är den är labila människan.
Hur som helst..
I senaste brevet är det beskrivet i hennes ord, om hur oberäknelig hon är. Att hon inte kan lita på sig själv med vad hon kan göra eller när... Och hela tiden är detta riktat MOT mig i texten och även min familj(främst mig iaf)...
Ibland kan jag känna rädsla. Men inte så mycket för egen del utan för mina barns skull... Ovetskap.
Ibland skrattar jag åt alltihopa. Slår undan det som när jag viftar bort en fluga. Det är patetiskt..
Jag har redan gjort 2st polisanmälningar på henne(hot, trackasering och olaga intrång)och ansökt om besöksförbud när det gäller mig och mina döttrar.

Frågan är -- Låter jag detta styra mitt liv?
Nej, det gör det inte.
Jag och Han pratar ofta om detta. Men inte så att det dominerar oss, tycker jag. Han tycker inte heller att det är ett 'problem' i vår relation. Det är skönt att jag kan se förbi och bara få vara ihop med Han.

Balansgången då?
Vara friskt rädd eller att vara nojjigt rädd? Hur?? Hur vet jag vad som är VAD?