Ensamhet på flera sätt..

Hamnade i säng sent inatt.
Anledningen till det var naturligtvis mina tankar som for runt. Massor av känslor strömmande genom kroppen hela tiden.
Allvarliga ting har dryftats, som igårkväll.
Omsorgen över barnen(inte mina), deras välmående.. frågor om hur man får en 'manisk' person att sluta med ett visst beteende(telefon-terror, sms-terror mm mm) som skadar i relationer... föräldrar v/s barn.
Funderar på hur mycket jag egentligen ska berätta. Samtidigt så kanske det lite av behovet finns ändå..

Jag är inte helt objektiv. Jag är inte helt oberörd heller. Jag påverkas - i allra högsta grad - i båda riktningarna(pos./neg.).
Men det ifrågasätter inte mina känslor.. DET är jätteviktigt att veta, tror jag!

Att delvis bli/vara objektet för någons raseri eller kalla det för mani, är helt klart obehagligt. I det, kan det gå FÖRlångt. För mig har det bevisligen under en kort tid varit en intensiv period med telefonrigningar(10-20 st per gg/dag) Några fysiska konfrontationer(jobbigt!) och beskrivande brev "om vad komma skall" - vilket allt i sin tur lett till ett par polisanmälningar.
Obehagligt - absolut!!!!
Det är inget jag utsätter mig frivilligt för. Inget som NÅGON bör bli utsatt för över huvudtaget!
Jag är dock en vuxen person. Jag KAN värja mig och är inte heller direkt utsatt mentalt(så som jag ser det iaf) och känslomässigt.
Jag har förståelse för själva beteendet isig(proffessionellt), grundvalen för det. Men samtidigt oförstående för att det inte ryms i min värld, i hur man är... mot varandra....

Hur gör barn? När de blir utsatta för liknande... särskilt om det kommer från en nära anhörig? Hur värjer de sig? Kan de det?
De som 'bara'(?) vill ha bekräftelse och kärlek.
Mot alla odds!?
Att välja stå ut med allt? Vad som helst?
Jag vet ju att vi som barn älskar våra föräldrar envist trots deras brister oavsett vad de är. Eftersom vi som barn inte(kanske) har så många andra att se upp till, och VILL så det värker - att vi ska vara omtyckta, älskade, vara nr1 för vår mamma/pappa. För det är ju MIN mamma eller MIN pappa.
En bra kontakt känns magisk.
Den är fullkomllig.
Det är lätt att snegla på andras och jämföra. Saknad... och längtan......

Det är jobbigt att veta, och att se hur nån blir illa behandlad av sin förälder. Som tur väl är(i det här fallet) så finns det en andra förälder med.
Men det är en tung börda att bära. Att alltid vara den starka. Den som stöttar i alla lägen.
Plocka upp spillror, laga, trösta, förklara... Vem tröstar tillbaka när natten kommer och småliven sover i sina sängar?
När kvalen och de inre striderna blir påminda innan natten tar överhand....maktlösheten tar överand, ensamhetens tårar trillar nerför kinden i vanmakt...

Jag, Du - alla(förutsätter jag, fast att jag vet att det inte är så)- vill väl att våra barn ska sova tryggt i sina säng, känna trygghet i sitt hem.. var annars?
Men,
när det inte är så då?