På tal om relationer.....

Det är DET vi har varje dag under vår livstid, på olika sätt.

Jag har tre olika relationer till mina tre barn.
Min äldsta..han är skör men i samma stund en kraft att räkna med, men ofta i det tysta, i bakgrunden. Vet man inte om det.. då missar man omsorgen han har över andras väl och ve. Hans känsliga och empatiska sida.
Han har strulat till det med sin skolgång det sista året på högstadiet. Nu när han går 1a på gymnasiet så får han jobba hårt för att ta igen det. Finna sin plats i tillvaron, i skolan, i samhället och i universum. Han halkar och haltar lite i sitt varande. Men jag ser inte det som en katastrof. Jag ser det som en nödvändig erfarenhet för att växa. Väx i själ och i hjärta. Växa till en självständig individ som litar på sig själv blad andra och i sin omgivning.

- Ibland är inte vi vuxna LYHÖRDA på våra barn. Ibland leder vi dem åt fel håll, för att vi tillfälligt har tappat oss själva en stund på vägen. Styrkan vi har, stödet och tilliten blir rubbat en aningen.. men det ÄR faktiskt inte värre än att det går att förändra, när vi väl har förstått att vi, som är förälder och människa har gjort annorlunda mot vad som hade passat oss, och vårt/våra barn.
När vi vet bra - då gör vi bra! När vi vet bättre - då vet vi bättre!

Samarbete i att göra, i att samspråka är att ha en relation. Den har jag med min son, på vårat sett. Den är tydlig, rak och ärlig. Uppskattad av oss båda.

På så sätt, har jag en liknande relation med min första dotter men ändå olik, som är jämnårig med sonen(bara ett år dem emellan). Från att ha haft en 'inte' relation hennes första del av sitt liv oss emellan till att ha en total idag, är många gånger overklig för mig. Särskilt när jag tänker tillbaka alla de där åren. Inte en enda gång vid de tillfällen jag har det i mina tankar kan jag slå bort knipet i magen över mitt samvete och över smärtan av vad de minnena ger mig.
Hon gör misstag på olika sätt... som vi alla gör. Skillnaden kanske är att HON, jämfört med mig, har idag föräldrar som är villiga att förmana, förklara, jämka och älska oavsett.
När vi vet bra - då gör vi bra! När vi vet bättre - då vet vi bättre!

Samarbete i att göra, i att samspråka är att ha en relation. Den har jag med min dotter, på vårat sett. Den är tydlig, rak och ärlig. Uppskattad av oss båda.

Hur ska jag beskriva relation nummer tre i raden som min yngsta dotter blir... vår historia börjar redan(som alla gör såklart) från början. Hon var ett underbart 'avslut' på något som jag saknat med mina andra två, vid deras nedkomst. Samtidigt så har hon en sak gemensamt med sin bror. Det knyter dem samman, och även deras hårfärg. Däremot är hennes ögonfärg densamma som mina(de andra två stora barnen har samma, bruna). Förutom utseendet så är hon den av dem som är mest sensetiv. Hon känner av och läser in andra så mycket stundtals att hon själv kan må dåligt. Känslan av att hon bär mycket på sina axlar har varit med henne sen födelsen. Sån uttalar man inte, sån VET man bara. Kloka ord har funnits innan de ens borde ha varit sagda. Omsorg för medmänniskor är ett dagligt skeende. Vi 'är mycket.. tillsammans.. tankemässigt och fysiskt.
När vi vet bra - då gör vi bra! När vi vet bättre - då vet vi bättre!

Samarbete i att göra, i att samspråka är att ha en relation. Den har jag med min dotter, på vårat sett. Den är tydlig, rak och ärlig. Uppskattad av oss båda.


Jag vet att våra relationer kommer att förändras under åren som går, vilket de redan har gjort, varefter de har blivit äldre. För mig, har den utvecklats till något oersättligt. Jag gör vad jag kan för att vårda den, lika mycket som för att fortsätta att utveckla den med dem.

Det finns ingen kärlek som den man har till sina barn när den är som allra bäst - levande!

Ha det gott vänner och läsare!