Tiden... vart tar den vägen?

När jag tittar på min Blog - Mitt osaligvarande i nutid, dåtid och framtid - ser jag att jag mest belyst med min frånvaro.. lite tråkigt, på flera sätt. Det har ju skett saker under de här veckorna.
Hur ska jag kunna referera? Jag som är såååå dålig på det(att just referera).
Jag kan ju gå iaf åtminstone en månad tillbaka i tiden något sånär. Det kanske(?) låter rörigt eller dyligt.. vet du!? Hoppa över det isf, läs nån annans eller skumma bara igenom det.. ähh gör vad du vill, DU väljer ju själv...*ler*..eller hur?!

För ca en månad sedan var jag, kotten och 'fjortisen'(som har blivit mopedist + femton;15år <-- vilket är en annan historia) iväg på en av sommarens begivenheter. Vi åkte till Danmark över dagen, till Köpenhamn. För att bevista Tivoli såklart. Nu har jag haft min 1a semester, på över 7år..*blinkblink*.. jag jobbar ju numera.. Jag tog ut hela 5 veckor, hela augusti månad och lite in på september. Shit vad det har regnat!!! Trodde jag(vi) skulle flyta bort mer eller mindre. Och det var ungefär samma väder där, i Danmark. Vi åkte ihop med dåvarande fästmannen(som jag har umgåtts med sedan i början av maj) och hans döttrar. Vi hade jättekul, åkte buss/tåg direkt ner dit. BILLIGT var det iaf, resan kostade mig o ungarna 460.- t.o.r. Under de sista två veckorna av min semester har jag haft kval, ångest, varit ledsen... jag var omtyckt men bortvald. Hur illa är inte det att veta och få höra det? Utan tecken, hintar eller några alls avigheter som varit synliga, inte ens ett bortskjutande... mer än ett telefonsamtal en kväll, 3 veckor idag faktiskt... Har sällan eller aldrig varit chockad, är nog rätt 'redig'.. men den kvällen fick jag verkligen en chock.. Det tog mig hårt. Kände mig sårad och kränkt.. allt som hade med mina känslor att göra blev bara så kalla, kala och blottade... Gu´va´jag känt mig liten, naken och skör.. Jag gjorde som jag alltid gör, stänger av direkt! Tänker inte på honom, saknar honom inte, längtar inte heller efter honom(joo, NU gör jag det, eftersom han är här, nu, i mina tankar när jag skriver)..inte annars. Har intalat mig att jag är värd mer än det här, nån annan är värdig min kärlek, omtanke, längtan, åtrå, saknad... *suck* .. livet går ju vidare sägs det, och visst gör det det. Det gäller ju bara att hitta det igen - livet - det här att vara och att göra! För min skull.. Det är jobbigt att bli själv igen, så snart efter att ha känt hur bra det kunde vara när man är två! Jag kommer inte att kunna göra återblick över en hel månad idag, det kommer att ske gradvis framöver. Känner att Bloggen kommer att få större betydelse för mig igen som tidigare. Kommer att göra som innan, skriva tankar, dikter, klokheter eller andra knäppa galenskaper. Nu gör sig resten av världen sig påmind... ett ansiket kikar över axeln.. Min teen.. mopedisten..hmmm...stavas det med 1 eller 2 P:n? Moppedist/mopedist Spelar roll eller? Vet vad jag ska skriva imorrn iaf... om tänder och tandläkare.. Joo, det var skönt att skriva igen!