Mobbning

Alltid Aktuellt - tyvärr... Är MOBBING..

Att bli mobbad, har varit mobbad, vara mobbad eller att mobba någon. I de här dagarna har det varit program på tv´n, notiser på löpsedlarna om den här legala(?) terror och tortyrmetoden. Den sker. Vuxna i närheten ser genom fingrarna.. vill inte se, orka inte se. Förnekar att ens egna barn i någon form antingen är den som utsätter andra för det eller har barn som blir utsatta... Varför?
Rädslor i första hand såklart! Frågan om skam och skuld. Att framstå som en förlorare i rollen som förälder. Att känna sig otillräcklig. Att inte orka mentalt och känslomässigt. Det finns så många sidor på den här saken, så att de mest basala borde räcka, tycker jag, de jag nämner innan...

Varför jag ens tar upp det, när så många andra gör det i olika medier är pga egna erfarenheter.

Just nu när det har blivit uppmärksammat igen, kommer minnena tillbaka. Upplevelserna blir någorlunda verkliga igen. Det som spökar mest är känslorna hos mig. Jag kommer ihåg.. Om jag blundar ser jag de här ögonen som lider och smärtar. Jag känner Skräcken inför allt nytt som måste hanteras. Mobilisera tankar, känslor, samtal och göranden i kontakten med andra. Hålla känslorna i styr för att kunna fungera(?) hemma med resten av familjen. Låta de andra få ta del av en mammas kärlek oavsett och kravlöst.
Jag tror INTE att det är NÅN som kan sätta sig in i HUR det KÄNNS, eller hur det ÄR att vara i det här tillståndet under flera år. Det ÄTER upp inifrån på flera sätt. Om inte den själv har erfarenhet av det, så är det bara.
Jag lider med dem som har samma helvete. Det smärtar mig att höra hur illa andra blir behandlade och nonchalerade inför det trauma de får utstå. Inte minst hur barnen mår. Jag kommer ihåg alla de nätter vaken var. När migränatackerna var. Ångesten på morgnarna. Utbrotten, slagsmålen, magsmärtorna, gråten. Samtalen och tröstandet. Ilskan, förtvivlan över att MITT BARN inte fick vara den han var. Inte var accepterad, omtyckt, utan var andras slagpåse för nöje skull. För att några få tyckte att det var 'häftigt'!
Min/vår kamp hos andra vuxna för att få dem att lyssna, höra, agera, stötta, förstå, hjälpa, sätta gränser... Vad små vi var. Vad lite vi hade att sätta emot. Vad det var fruktlöst när ingen ville veta... Fy fan vad FEGA en del kunde bli och hur fega vuxna framförallt blev! Polisanmälningar haglade från alla håll o kantanter, sociala myndigheter, skola - rektor, elever, lärare, skolpsykolog, kurator, bup(barn&ungdompsyk), läkare, lasarett.. mfl mfl mfl

I allt det här så fanns det syskon och föräldrar med överlevnadsinstinkt. Ingen mobbad får upprättelse. Ingen mobbad får ursäkter..
De får klara sig bäst de kan/orkar. Jag/vi hade ändå tur. Vi såg innan det var försent. Han lever idag.. Och han har återhämtat sig väl.

Var gång jag åker förbi den här skolan/samhället mår jag illa.

OM du skulle se/höra/upptäcka nåt.. Glöm aldrig att det kan vara just Du som gör skillnaden om det ska sluta bra eller dåligt!
Hoppet är det sista som försvinner - jag lovar dig - för jag vet!

Ha en fortsatt bra tisdag...