1 veckas semester..

..har jag haft från bloggandet..
Känns lite som om jag har svikit. Inte Er läsare, utan mig själv.
Reflektionerna i och med bloggandet är behövligt för mig, eftersom skrivandet alltid finns i mig, på ett eller annat sätt. Min känslo-kanal utåt.

Har avslutat min andra arbetsvecka nu.
Jag gillar mitt jobb. Det är mycket att göra, vilket jag definitivt gillar. Är väldigt trött om dagarna. En av anledningarna som jag funnit att bloggandet inte har kommit i 1a hand.

Det har hänt en del i ungarnas liv. Läxor/prov. Pappa som avlägsnar sig mer o mer från dem. Jag får plocka upp efter honom. Lagar trasiga själar och ställer iordning igen bland tankarna. Sopar undan tvivel och besvikelser. Omhuldar och tröstar.. har förståelse och låter dem vara.. När vi har pratar, som vi alltid gör.. jag o mina tjejer!

I helgen har jag varit på fest. 25-årsjubiléeum sedan jag gick ut i årskurs 9. Det var enbart en positiv upplevelse. Vi var ungefär hälften i från min klass som dök upp. Vilket jag tyckte var bra. Vi har haft en träff för 5 år sedan. Då var vi 18/24 som kom.
Jag upptäckte att vi var öppna, hade en hel del att prata om. Brydde sig om varandra. En god gemenskap faktiskt. Jag blev lite överraskad av det.
Det var vissa jag saknade, som inte var där av vissa anledningar. Det finns en som vi alla saknar alltid. Vi har saknat honom i över 20 år. Han kommer aldrig att träffa oss eller vi honom. Det är tragiskt när livet rycks bort i ung ålder. Jag kan inte låta bli att tänka på honom när vi har de här träffarna....