Dåtid...
Hon förstod aldrig riktigt hans resonemang.. Hur man tänkte, och varför... Hon litade på honom, hans ord.. För det var ju sant! Inte förstår hon ironin i rösten eller spydigheten..!?
Hon är 7år.. Ärlighet finns, oförstående.. och fundersam. "Hur, varför..?" Med ett försök i att få ihop det logiskt i huvudet blev det ett virrvarr.. siffror snurrade, hon räknade på fingrarna.. "Om jag tar hälften av pengarna ifrån bössan, blir det hälften kvar..ja!" Lyckan for över henne tills hon hajade till..men..!! " Då blir det bara hälften av DET som de får då ju..?!" Med subtrationens magiska koder fann hon ut, att det blir INGET tillslut! "Haaa... DÅ kan ju JAG ta dem - allihopa, varje krona, alla 22..!" Kom hon fram till.
Hon hade sparat pengar i en 'Rädda barnenbössa'. Han hade med skarp ironi förklarat(?) hur 'de där' organisationerna gjorde.." De tog ju hälften till ditten o datten..sen blev det inget kvar till de föräldralösa barnen ändå, det FATTAR DU VÄL!" *flin*
Gjorde hon?????
Hennes små fingrar lyfte upp varje flik av pappersbössan noga, för att inte skada den synligt. Slöt handen runt slantarna. Det kändes bra! Med glada steg och lätt i sinnet gick hon den långa vägen ner mot affären. Visste exakt vad hon skulle köpa! Hade sett en projektor i turkost, som hon så länge hade velat ha. Det blev lite pengar över, för dem köpte hon godis.
När glädjen och lyckan lagt sig, började en oro sakta stiga upp i sinnet. Lite värk i magen, och en känsla av obehag började komma i tankarna. " Visst hade jag gjort rätt.. han sa ju så..att de inte fick nåt iaf....det gjorde han faktiskt..om man räknade som han sa.." Hennes barnatänkande tankar hade börjat tvivla. Som snart utbyttes till rädsla, över vad hon gjort.
Hon förstod aldrig riktigt ilskan, för hon fick aldrig nån förklaring, inte ens innan.. bara ett rent skärt hat exploderande.. smärtan och stinget när remmen träffar.. igen.. igen om igen..
Var fanns logiken nu? Förståelsen? Förklaringen? Tilliten?
4 kommentarer:
Vissa saker glömmer man aldrig :-(
Jag minns hur jag sprang genom lägenheten, 6 år gammal, jag skrattade fortfarande fast han sprang efter mig, kastade mig upp på sängen och han hann ikapp och jag kände hur håret höll på att ryckas av när han greppade det och skakade skakade mig medan han väste "DIN SATANS UNGE"
Minns inte vad jag gjort men minns att jag skrattade... först.
Kränkningen/skammen/hatet som jag inte glömt fast det är snart 35 år sedan. Den största kränkningen för 10 år sedan när min mamma hävdar att jag hittat på allt. "Det var aldrig så"
Det var så hela min barndom och hon tittade på...
Har aldrig träffat henne efter det och kommer aldrig.
*tårar bränner innanför ögonlocken*
..........
Den tanken om 'henne' har jag också ibland. Jag pratar dock med min, har inte konfronterat.
Det är fruktansvärt.
Känner att jag inte kan kommentera ditt svar direkt, eftersom det inte finns ord, känslan är nog liknande hos oss båda..
Jag hade velat fråga varför till honom..men han hann undan innan..
Vet inte om jag vill veta vad hon har att säga om det..
Åh, jag konfronterade honom och han sa "dra åt helvete och kom aldrig tillbaka" och jag löd - lättad. Äntligen.
Försöker nu lära känna min bio-far som höll sig undan i 40 år för att se om det finns något där för mig. är tveksam men jag försöker.
Jag har överlevt om än något ärrad.
Joo... jag har också överlevt OCH ärrad, precis som du.
Hoppas du hittar det i din bio-far, det där.. som inte fanns innan, en liten bit iaf..
Ha inte för höga förhoppningar, ta en dag i sänder!
Visst är det upplyftande att be nån dra åt helvete - och verkligen mena det också?!
Skicka en kommentar