Jag har hamnat i en ny 'kris'.. upptäckte jag idag.. för ungefär en halvtimme sen. Hade inte sett den komma, eller ens anat att den var så uppenbar.
"-Varför?" undrar du...
Jag satt och slöade framför tvn en stund. Hamnade framför en film, vilket jag sett tidigare men det var längesen. Den hette 'Shirley Valentine', en brittisk dramafilm. Den handlar om en medelålders hemmafru(42 år)..hmm.. nu är jag(41 år om några dagar) medelålders med..*ler*.. nåväl!
Den handlade om henne, om hur hon uppfattades av sin omgivning, hur alla tog henne förgivet; man, barn, vänner. Hon far till Grekland med sin väninna. För att uppleva något nytt. Sakta så börjar hon hitta tillbaka till sitt 'jag' igen. Som hon uttrycker det; - Jag har en romans med mig själv. Hon hittade visserligen en snygg, charmerande grekisk man med restaurang(såklart!) men.. det var inte DET som egentligen var det allra mesta och härligaste. Hon hittade tillbaka till livet igen, meningen med HENNES liv.
Jag kom på mig själv sitta och gråta framför tvn, tårarna rann nerför mina kinder... Hennes upptäckt av livet påminde mig själv om hur jag en gång var i samma sits OCH att jag var där igen! Jag har glömt bort att LEVA..!
Jag blev helt förkrossad av min insikt idag att jag bara grät och kände mig helt tom, livlös - igen!
Var nånstans förlorade jag fotfästet?
Jag har kommit att bli samma person jag var innan seperationen för 5år sedan, vilken jag har hånat och avskytt så väldigt mycket! Till att bli den igen.. Det känns patetiskt! Jag ÄR patetisk!
Jag tror att vissa saker som sker är det en mening med.
Jag tar upptäckten av mig själv, tackvare filmen(budskapet) som om den var riktad direkt till mig.. Det finns ingen annan logisk förklaring, för mig.. (givetvis veckors planering för tv4 men..) För MIG var den bara helt rätt och helt enkelt riktad till MIG. Den letade sig fram in i min krackelerade fasad.. och gav mig mer än det jag har försökt intala mig själv de senaste månaderna.
Fy fan vad det är underabart att leva.. Det gör ont ibland.. men det gör mera ont att INTE leva!
3 kommentarer:
helt underbar film.. och budskapet är oslagbart..
ingen dag är en förlorad dag..och alla dagar gör vi vårt bästa..
det var meningen att du skulle se filmen idag..fönster öppnas ibland för oss..
jag är så glad att jag kunde se filmen idag..
jag grät med..
Åhh...Gu´va´skönt att höra att det är flera som är som jag(känslomänniska)!!!
Ja det var så jag kände det, helt klart! Det var idag jag skulle 'se' och förstå innebörden!
Det kunde lika gärna ha varit jag i den rollen, fast i verkligheten..
msBetty; Vet inte exakt vad "The butterfly-effekten" är för nåt?! Du får gärna förklar det.. OM du har lust?
Men visst, jag är nog samma som innan.. har gått vilse bara, lite grand, tror jag....
Skicka en kommentar