Veckans Ord!

Föräldrarskap

Vad innebär det för Dig?

För mig är föräldrarskap följande...

Vad är en bra förälder? Målet är nog att vara, som någon så rätt uttryckte det: "sitt barns språngbräda och skyddsnät". Att ge dem verktyg att överleva i världen vi ska släppa ut dem i. Men hur blir man det? Hur ger man dem självförtroende.

Du duger. Överallt dessa krav. De tycks vara en nästan oundviklig del av den tid vi lever i. Vi anstränger oss hela tiden för att räcka till. Är det därför vi inte tror att vi duger som föräldrar? En massa information som sköljer över oss om att träna barnen och stimulera än hit och än dit och jag orkar inte och hinner inte. De ska ha intresse i sport, helst 2-3 st olika, och jag ska skjutsa. Men det är ingen fara - JAG DUGER!

Lyssna på din intuition. Vi kanske tillbringar lite väl mycket tid med att fundera på om vi gör rätt eller fel, istället för att lyssna på oss själva och vårt barn. De flesta av oss har en god intuitiv förmåga att känna vad som är rätt. Jag snegla inte så mycket på andra, annat än för att få uppslag. Kopiera inte, mina barn har en personlighet, och en del av vår familj, det är oss det ska fungera för.

Acceptera det barn du har fått. Låter det korkat? Tänk efter. När man väntar barn formar man många förhoppningar och "drömmar", det är inte ofta det blir som man tänkt sig. Blir utåtriktad istället för blyg. Kanske inte alls hanterar förändringar lika bra som du. Alla barn är bra på något, kanske bara inte på det som jag trodde eller tänkte mig. Barnen har personligheter. En del föräldrar behöver inte plocka undan en pryl, andra har kliniskt rent i hyllor. Vissa barn är helt enkelt mer utforskande än andra, det handlar väldigt sällan om uppfostran.

Bekräfta.Vill du ge ditt barn självförtroende? Då ska du respektera det. Barnen är individer och kan ha en annan uppfattning än jag. Den uppfattningen är också viktig. Och spännande. Att bekräfta det, att visa intresse för det, är att visa barnen att man accepterar det som det är. Att barnen duger, att det får ta plats för vad det gör och tycker är viktigt. Det handlar också om att säga att barnen är okej, även när det gör dumheter och är argt. Respekt..

Att sätta gränser är inte alltid att säga nej. Jag försöker att välja mina strider med dem och var flexibel. Bara för att jag började med att säga nej, kan jag faktiskt ändra mig. Och jag säg inte nej per automatik, då förlorar mitt "nej" sin verkan. Jag måste tänka efter först.

Var vuxen. OM barnen får bestämma allt, regera familjens vardag, skapar bara frustration hos barnen. JAG är vuxen - JAG bestämmer. Inte behöver jag ha argument för allt eller vädja till barnens bättre 'jag'. Jag kan/får ta beslut på grundval av att jag faktiskt vet bäst. Samtidigt som barn har rätt att vara arga.

Hota inte - om du kan låta bli. Jag väljer hoten jag tänker använda. Jag har rätt att bli arg och skrika ibland, men jag ber också om ursäkt och förklara varför jag blir så arg/ledsen.

Föregå med gott exempel. Barn gör inte vad du säger, de gör vad du gör. Det tror jag at alla hört och sagt, nån gång. Vilket också stämmer så väl.

Kom ihåg hur det var att vara barn. Försök att på så sätt förstå varför barnen blir så arga, frustrerade och deras glädje. Försök att förstå barnens argument. Jag säger inte nej, bara för att jag som vuxen tycker att det är besvärligt med till exempel med en spontan tjejkväll med film o annat gott, när jag vill se tv.

Att vara förälder är utan tvekan det roligaste som finns, och samtidigt det svåraste

Att inte är att förglömma om mig själv, måste hela tiden intala mig ständigt att..

• Du duger, våga lita på dig själv.

• Fördöm handlingen, inte barnet.

• Beröm fler gånger än du ger tillsägningar varje dag.

• Acceptera barnet som det är. Respektera det.

• Var tydlig.

Jag är ju ensamstående, vilket har gett endel fördelar. Jag slipper gräl och diskussioner. Sen den barnlediga tiden, som handlar om tid för mig själv: tid för ungkarlsliv som kvinna, slarva med maten, vara uppe på nätterna och göra vad som faller mig in. Dessutom, när det ensamstående livet blivit vardag, har jag upptäckt ytterligare några positiva sidor av det hela: Mitt självförtroende har vuxit rejält och de lugna hemmakvällarna. Självförtroendet har gett mig många nya spontana upplevelser. Till en början kände jag mig låst, men efter ett tag kom jag verkligen att uppskatta det lilla i livet, en kopp kaffe, en god bok. 'Höra' lugnet i lägenheten.

Ensamstående OCH enastående! Fick höra - indirekt idag, via en annan blogg - att vi ensamstående är hjältar.. Jag är en HJÄLTE!!!!