Undrar hur ofta folk går runt och funderar på hur mycket barndomen kan påverka i vad som görs, tänks och hur det känns idag..
Att vi är en produkt av våra föräldrar, precis som de är av sina, och våra barn är av oss!
Nästa fundering är då..
Vore jag den jag är idag, om jag inte hade upplevt allt det där under de mest präglingsbenägna åren under mitt liv?
Förmodligen inte, eller definitivt absolut inte!
I vissa stunder har jag förbannat och gråtit över mitt öde. I nästa stund fått en sån djup känsla av innerlighet, förtåelse och klarhet över att jag kan göra precis vad som helst.
Jag har en tro på mig själv och jag känner styrkan av att kunna vandra vidare på nya äventyr.
Ett tag upptäckte jag att jag inte behöver älska mina föräldrar. Ytterligare en tyngd föll för mina axlar. Att jag var en egen individ - jag - och ingen annan kunde styra mera!
Många har frågat "varför så mycket ont, varför just du?"..
Mitt enda svar är, Att jag har styrkan att ta mig igenom det, det är därför jag har fått uppleva allt det där.
...precis som varför måste jag falla så djupt och långt ner?
Jo, för att kunna ta mig upp igen...
3 kommentarer:
Jag tror det är många som gör det.. Tyvärr får jag ju lov att säga med då..
Det är väl bara att 'gilla läget'!?
Eller hur?!
Tack för att Du delar med dig av Dina tankar..
Skall ta med mig ditt enda svar: Att jag har styrkan att ta mig igenom det, det är därför jag har fått uppleva allt det där.
Vi har olika upplevelser.. men Din sanning är Din.. oavsett vad någon annan säger.. o min sanning kan ingen ta ifrån mig.. eller skuldbelägga mig för..
excessa; Absolut! Sanningens sanning..
Skicka en kommentar